Krönika 2050
Ingen visste exakt hur länge det hade pågått. En del sa att det alltid hade varit så här, men det var bara en försvarsmekanism. Andra hävdade att det gått ett par år sedan situationen förändrades så radikalt. Förändringen var total och oväntad. Den hade kommit smygande, därför dröjde det innan man riktigt förstod vad som hade hänt. Visst fanns det artificiella lösningar som temporärt kunde förbättra läget men någon naturlig återgång kunde inte skönjas. Förutom obehaget var konsekvenserna svåra att se. Svettningarna var värst tyckte många. Andra stod inte ut med att vad som tidigare hade uppfattats som lyx och avkoppling numera var legio, ett fruset normaltillstånd. Bland forskarna var det främst kosmologerna som sökte förklaringar av olika teoretisk natur. Det ändrade inget. Vare sig man ville eller ej fick man finna sig i att så här var det och skulle så förbli.
Det var vinden.
Det fanns ingen vind, ingen bris, ingen storm, ingenting, bara en evig och stilla tystnad. Vinden var borta. Den hade övergivit dem och aldrig hade man väl förstått att uppskatta den så mycket som nu när den var försvunnen.
Visst kunde man köpa fläktar och visst utvecklades maskiner som förbättrade klimatet, men den svalka som en kvällsbris hade givit kunde man nu bara drömma om när man försökte återskapa känslan genom att blåsa sig själv på armen eller någon annan del av kroppen. Den kosmiska smekningen av huden hade upphört. Det hela var absurt och overkligt. Lika självklart som man tyckte det var att andas, lika självklart trodde man att det alltid skulle finnas vind. En känsla av att befinna sig i vakuum inträdde, att vara skild från vidare interaktion med universum. Ett fenomen vars konsekvenser ingen kunde förutspå. En filosof menade att alla ting har sin negation eller motsats och på så sätt borde ju ett tillstånd med icke-vind inte vara något konstigt i sig, vilket ju var en klen tröst eftersom ingen tvivlade på icke-vindens existens, dess frånvaro var ytterst påtaglig. En fysiker sökte förklaringen i ett svart hål som på något sätt kommit för nära och börjat påverka den elektromagnetiska strålningen från vårt solsystem vilket indirekt påverkat Jordens atmosfär. De religiösa förklaringarna lät inte vänta på sig. Domedagsprofeter från när och fjärran predikade om Jordens undergång och alltings upphörande. Sekter av olika slag förhandlade med NASA om flykt till andra planeter för sina medlemmar. Längtan att åter få uppleva vinden växte sig stark hos det stora flertalet och en siare vittnade om en uppenbarelsedröm han haft där vinden återkommit i form av ljudet av ett tåg som närmar sig i fjärran, en av få hoppfulla förutsägelser.
Det gick en tid och människorna hade så smått börjat vänja sig då nästa slag kom. Även denna gång tog det ett tag innan man insåg vad som höll på att ske. Folk blev irriterade utan att veta varför. Minsta småsak förstorades upp och blev till en konflikt med orimliga proportioner. Först trodde man att synen av någon anledning hade försämrats hos befolkningen och man satte in resurser för att undersöka orsakerna. Optikerna fick ett tillfälligt uppsving i sin omsättning av glasögon och kontaktlinser. Det var bara försäljningen av solglasögon som inte ökade. Först då fick man upp ögonen för vad som verkligen höll på att hända.
Det var ljuset.
Ljuset började också försvinna. De gråa och trista dagarna utan minsta solglimt övergick i ständig skymning och det blev bara mörkare och mörkare för var dag som gick tills det slutligen var natt dygnet runt. Frånvaron av naturligt ljus var ännu mera irriterande än frånvaron av vind och mycket mer alarmerande. Artificiella lösningar fanns även när det gällde ljuset men man väntade sig stora katastrofer över hela Jorden. Hur skulle det gå med växtligheten?
Ljus är ju också värme, vad skulle hända med den? Skulle istiden komma tillbaka?
Märkligt nog klarade sig växtligheten över förväntan eftersom den fick tillräckligt med blått och rött ljus för att fotosyntesen skulle fortgå. Någonting filtrerade alltså bort ljus med andra våglängder. Detta någonting hade kommit emellan oss och solen och ingen visste vad det var. Vi hade blivit förda bakom ljuset. Förbryllande nog höll sig värmen konstant på 20° runt hela jordklotet.
Det gick veckor, månader, snart hade tre hela år förflutit utan vare sig vind eller ljus. Minnen av soliga sommardagar med klarblå himmel tillbringade på någon badstrand med havet fullt av vindsurfare fanns fortfarande kvar i mångas medvetande men började blekna. Dunklet gjorde människorna dystra och svårmodiga och de levde i ett töcken av misströstan. De hade väldigt svårt att vänja sig och det gick inte en dag då det traumatiska tillståndet inte skärskådades i media. Men, man vande sig trots allt även vid mörkret fastän saknaden av dager var stor. Endast de barn som aldrig varit med om något annat lät bli att klaga.
Då, när ingen ville tro på ytterligare katastrofer, kom ännu ett sammanbrott. Upphörande nummer tre var plötsligt ett faktum. Helt utan förvarning försvann ljudet.
Ljudet slutade existera. Det var fullkomligt bisarrt, närmast löjeväckande. Mitt under pågående samtal blev det tvärt och absolut tyst. Läpparna fortsatte att röra sig meningen ut och kanske lite till innan chocken kom. Man kände hur man rent fysiskt sade något, talorganen fungerade men inga ljud kunde frambringas. Denna ofrivilliga hastigt påkomna autism drev många till vansinne. Skakade in i märgen av sinnenas stegvisa utplånande, repade de sig aldrig utan gick under i ett komaliknande tillstånd, ur stånd att företa sig någonting alls. Livet blev en stumfilm utan tillhörande textkort. Ganska snart upptäckte man dock att skrivkonsten fortfarande var intakt och att man kunde kommunicera genom att skriva på lappar vad man ville ha sagt. Papper och penna blev något alla ständigt bar med sig. Användandet av teckenspråk ökade kraftigt och man uthärdade även denna gång det förnedrande i själsförmögenheternas gradvisa utslockning.
Det var som om fysikens alla grundlagar höll på att braka samman. Plancks konstant var inte längre konstant. Den elektromagnetiska strålningen hade kanske en gång för alla bestämt sig för att vara enbart partiklar och inte vågor, antipartiklar av en särskilt illasinnad sort, inte bara subatomära utan även subversiva. Kvantfälten hade slutat samverka.
Trots det barocka kaos som världen hade förvandlats till började människorna så smått finna sig och små ljuspunkter framträdde så sakteliga. Fantasin gynnades. Det som inte fanns längre fick man återskapa i sitt inre. Fiktionen blev betydelsefull och skönlitteraturens skildringar av det icke existerande var verkligen sköna. Ett idiom av sällan skådad prakt utvecklades och sätten att beskriva de försvunna sinnesförnimmelserna överträffades hela tiden. Under jaguarsolen blomstrade poesin och fulländades av människornas längtan. Påhittigheten vad gällde tekniska uppfinningar verkade också gränslös. De gamla solarierna omvandlades till upplevelsecentra där man lyckades skapa både vind och solljus som verkade naturtroget. Väldigt många fotografier av himlen i olika blå nyanser med eller utan moln fanns kvar vilka förstorades och sattes upp ofta i gigantiska format på fasader i storstäderna. Värre var det med ljudet. Det syntes fullkomligt omöjligt att återskapa eller ersätta ljudet. Vad som återstod var endast minnen av ljud. Framför allt var det musiken man saknade. Denna ljuvliga källa till fantastiska upplevelser som länge varit ett av den mänskliga kulturens främsta attribut. En del lyckades skapa en inre ljudbild genom att läsa partitur, men hade man inte innan försvinnandet övat upp förmågan var det dock mycket svårt att göra det nu. Det fanns till och med de som fortfarande samlades och spelade tillsammans trots tystnaden och svårigheten att hålla ett gemensamt tempo. På sin höjd kunde en viss nostalgisk känsla infinna sig hos somliga av dem men mest av allt blev det ett tragikomiskt skuggspel som bara ökade sorgen och känslan av tomhet.
Så en dag eller natt beroende av var på jorden man befann sig (av praktiska och hoppfulla skäl hade man behållit tidzoner och tidräkning det ständiga mörkret till trots) gick siarens spådom om återkomst i uppfyllelse. Ljud, ljus och vind kom tillbaka. De återvände med som det tycktes oerhörd förnyad kraft. Liknelsen med ett tåg som närmar sig i fjärran återkom i mångas vittnesmål och spåmannen upphöjdes till orakel. Beskrivningarna av händelsen varierade annars mycket. En del berättade om en explosion följd av ett vitt ljussken som övergick i dagsljus. En ljudbang skulle ha orsakat en tryckvåg så stark att stora folkmassor kastats till marken av dess kraft. Andra vittnade om en förlorad grynings stillsamma återvändande. Solen hade återigen fridfullt tagit sig an att starta människornas dagar. De älskande kunde i morgonens skimmer eller kvällssolens glöd med havsbrisen svepande över sina kroppar åter viska ljuva kärleksord. Det talades också om en stormvind som med enorm hastighet farit fram och ödelagt väldiga landområden. Men förödelsen var begränsad och i stort verkade det som om återkomsten inte orsakat alltför mycket lidande. Helt oproblematisk var den däremot inte. Det talade ordet trollades inte tillbaka i en handvändning. Även om de vuxna mindes mycket krävdes träning för att komma igång igen och för många barn var denna talets gåva en tålamodskrävande förmåga som inte föll på plats av sig själv. Men på det hela taget var den gemensamma lyckan stor. Den kollektiva glädjen kände inga gränser. Tveklöst var människan en synnerligen social varelse. Man pratade i mun på varandra, dansade och sjöng. Nu kunde man skörda de frukter som längtan givit näring. Den hallucinatoriskt vackra poesin tonsattes och antog en närmast formfulländad skönhet. Nya musikaliska mästerverk nådde fräscha öron. Dramatiken berikades med fantasifulla pjäser och teatersalongerna drog fulla hus. Vinden smekte återigen huden. En skördefest utan historisk motsvarighet tog sin början och denna skildring av vad som hände människorna på Jorden en gång lider mot sitt slut. Om det existerar någon sensmoral finner läsaren den bäst själv men en okänd författares aforism från den här tiden får bli denna krönikas slutord.
Ljusets hastighet må vara konstant
men ej dess vara eller inte vara
Hon var döende. Hon hade inte många dagar kvar att leva. Det var inte mycket till liv heller, bunden till sängen som hon var, med värk och svårt att äta, svårt att svälja, svårt att se, smaka och känna, svårt att leva. Tiden stod stilla som man önskade den skulle göra när man var lycklig. Nu var det outhärdligt. Hon hade ofta talat om sin dödslängtan men ingen ville lyssna. De bara skruvade på sig, såg det som ett rop på hjälp eller kände sig anklagade. Nu när döden kom rusande kunde hon inte släppa taget. Den befrielse hon längtat efter tog ingen hänsyn, visade ingen respekt. Trots ledan och kärlekslösheten omkring henne, trots självföraktet och oförmågan att kunna ge för att få, var det någonting hos henne som ville leva. Kroppen var mest skinn och ben. Hjärtat slog sina slag och gav ännu puls åt blodet som flöt trögt och stilla i ådrorna. Tankarna som ofta var desamma och ändå verkade leva ett eget liv, ett annat, lät sig inte påverkas. De tog henne med. Hon kunde inte styra dem eller koppla bort dem, ändå var det de som var hon, mer än kroppen.
Morfinet verkade nu. Smärtan försvann men hon kände att det gjorde också jaget. Färden var visserligen behaglig men att inte själv sitta vid rodret störde henne. Hon hade alltid haft svårt att släppa sin självkontroll. Om hon bara hade varit lite mer förutseende och övat sig skulle hon ha klarat situationen bättre, men vem vill tänka på att dö när man lever. Visst hade hon önskat sig döden men mera för att slippa smärtan, mera som dess motsats, inte det här.
De få stunder hon visste var hon var, i en av sjukhusets sängar, hörde hon sina söner säga ”vi är här mamma, vi är hos dig hela tiden” som om det skulle hjälpa. De kunde ju ändå inte följa henne hela vägen. Men hon förstod dem. Det var inte lätt för dem heller. Här stod de nu tillsammans så olika de var för att gemensamt söka trösta och hjälpa henne. Det var rörande. Den äldste hade faderns blå ögon, var tystlåten, lite grubblande, gick alltid sina egna vägar. Den yngste hade samma bruna ögon som hon själv, ett livligt humör men var oftast glad och omtänksam. Hon hade alltid tyckt bäst om honom vilket hon aldrig riktigt lyckats dölja. Dottern, hennes första barn, hade hon ingen kontakt med alls, det hade skurit sig på ett tidigt stadium och ingen av dem hade väl bjudit till tillräckligt för att läka såret. Men hon älskade dem alla, vilken mor kunde väl säga något annat.
Förhållandet till maken var komplicerat. Hade hon älskat honom? Han hade erbjudit henne trygghet när hon blivit övergiven och behövde det som mest. Han hade älskat henne, det visste hon, men de hade levt i skilda världar. Arbete och resor hade tagit mycket av hans tid och han var sällan hemma. Bitterheten efter att hennes första kärlek svikit henne hade tagit ett hårt grepp om henne och färgat en alltför stor del av hennes liv, det insåg hon, men vad skulle hon med den insikten nu. Hon kunde inte annat än hånskratta åt sig själv. Om hon ändå hade kunnat skratta mer. Nej, alltid hade ett stänk av hån eller självförakt funnits där, som om hon ville straffa sig själv på något sätt. Hur det hängde ihop förstod hon inte riktigt men det var så dags att börja fundera på det nu när allt var på väg att ta slut och inget längre gick att ändra på. Dessa dagar, timmar och minuter som var livet, tänk om hon hade kunnat gjuta mer liv it det medan det varade. Ögonblick av lycka hade funnits det kunde hon inte förneka, framför allt när barnen var små. Då hade hon varit behövd och älskad, men ganska snart hade sjukdomen kopplat sitt järngrepp om henne och hon hade isolerat sig i hemmets trygga vrå som snart också blev ett fängelse, ett fängelse där hon var sin egen fångvaktare. Nu var det alltså slut. Hon skulle bli frigiven, släppas ut i det okända. Det var ingen villkorlig dom, det var en premiär som alla skulle gå på förr eller senare. Hennes far hade gått på den för länge sedan, hennes mor lite senare, en bror för inte så länge sedan. Det fanns inga numrerade platser, inga programblad, inga recensioner att läsa. Hon stod i foajén och väntade. Men det var någon som kallade på henne, någon som ville ta farväl. Hon slog upp sina ögon och mötte sonens. Han såg förtvivlad och ledsen ut. Ännu en gång fick hon trösta sitt barn. Det var en roll hon kände väl. Hon nickade lugnande och drog sitt sista andetag. Nu kunde hon gå in i salongen. Föreställningen kunde börja.
”Kinesiska muren” kallades de sammanhängande höga hyreshus som löpte längs med stadens kanal och sedan svängde av så att de bildade en parentes. Husen låg inte så långt från min skola och det villaområde där vi bodde. På den tiden tyckte jag däremot det var långt borta från det trygga egna hemmet. ”Egnahem” var också det träffande namnet på denna stadsdel.
På andra sidan muren fanns en stor bakgård som bl.a. vette mot andra lite mindre hyreshus, eller hyreskaserner som det passande kallades i staden med eget regemente. Det var på denna bakgård jag befann mig när jag plötsligt blev stoppad av ”Sniff”, en ökänd buse. Antalet busar var ganska stort och alla hade de smeknamn. ”Torfin”, ”Gralla”, ”Glader”, ”Vinter”, ”bröderna Skoglund” (en brödraskara på tre som också gick under de självklara namnen ”Storbusen”, ”Mellanbusen” och ”Lillbusen”) för att bara nämna några.
Jag hade nyligen lärt mig cykla på tvåhjuling och brukade göra små utforskningar utanför den lilla gata vi bodde på. Förutom själva spänningen med den annorlunda miljön fanns där två ställen som jag kan ha varit på väg till eller från, nämligen en cykelaffär med tryckluftspump och en tobaksaffär. Tobaksaffären sålde förutom nymalet kaffe även små kort med filmstjärnor på, filmisar kallade vi dem. Man hoppades alltid hitta nya ställen med lite annorlunda filmisar som man kunde byta eller skryta med.
Sniff blockerade vägen för mig och tog tag i styret.
- Vem e du? Va’ gör du här? Du bor inte här!
Jag minns inte om jag svarade, bara att jag var skräckslagen och inte vågade röra mig ur fläcken. Någon tanke på att fly fanns inte.
- Hur vågar du komma hit. Du har inte här å göra din lilla skit, sa han medan han blängde ömsom på mig ömsom på min cykel för att se om den var värd att stjäla. Han puffade på mig hela tiden under det att han gick runt och granskade mig och skulle just knuffa omkull mig.
Då, som på beställning dök min räddande ängel upp, en lite äldre kille som jag bara kände igen till utseendet kom fram till oss och undrade vad som pågick. Sniff blev genast spak och spelade oskyldig.
- Dej känner jag igen, du känner Misse va?
- Ja, hon bor mittemot mej, sa jag överlycklig över avbrottet.
- Det är en schysst tjej. En kompis till henne är en kompis till mej. Ge fan i grabben Sniff. Stick å bråka med nån’ annan!
Sniff krympte märkbart, mumlade något osammanhängande och dröp av.
- Å du, hälsa Misse från mej, sa ängeln innan han också försvann.
- Okej, sa jag lättad och cyklade hemåt så fort som aldrig förr, rädd att Sniff skulle dyka upp bakom nästa buske.
Jag kommer inte ihåg vad min skyddsängel hette och jag tror inte att jag någonsin verkligen hälsade till Misse men jag förstod att han var förtjust i henne och att kärlekens kraft kan verka på oväntade sätt i periferin av dess verksamhetsfält och kanske hade den uppstått då en annan pojke gav sig iväg utanför sin egen trygga värld för att söka spänning i annat än filmisar.
Dofterna slog emot henne när hon kom gående från 59:e gatan in på Central Park South med de flotta hotellen och restaurangerna på ena sidan och dilarna på den andra. Det luktade piss, hästskit, parfym och mat. Känslan av att vara ett med allt ökade samtidigt som hon tappade fokus och lät sig följa med strömmen av gående längs trottoaren. En total närvaro greppade henne, overklig men ytterst påtaglig. Allt pågick samtidigt i hela världen. Hon kunde påverka och påverkas, agera eller dra sig undan. Hade man en gång kommit till världen var man fast i sitt eget medvetande tills man dog, innesluten i den enda verklighet man kände. Hon anade att det fanns andra men just nu var den här så påtaglig att behovet av flera bleknade. Det var något livgivande med vandrandet. Även om hon inte pratade med människorna hon såg fanns en gemenskap i blickarnas möten. Idag var det mycket folk på trottoarerna. Många hastade från sin lunchrast tillbaka till sitt jobb, medan andra strosade lojt flanerandes, ensamma eller arm i arm. Gatulivet hade sin speciella atmosfär av mångfald. Somliga satt på caféernas uteserveringar och diskuterade livligt medan andra bara betraktade de förbipasserande mera inåtvänt. Det var samtidigheten som var speciell. Livsöden pågick bredvid varandra och hon kunde fantisera om vad som rörde sig i andras medvetande.
Som ung hade hon funderat mycket på de stora livsfrågorna. Varför lever vi? Vad är meningen med allt? Vad hon kom fram till då gällde fortfarande. Frågorna var felaktigt ställda. De var inte meningsfulla. Hon mindes hur man ofta jämförde människorna med djuren och att man betonade vårt välutvecklade språk och förmågan att reflektera. Men var dessa förmågor till glädje om det gav upphov till existentiella grubblerier och ångest. Nej, människors känsla av utvaldhet, att vara förmer än andra varelser fick henne att skämmas å mänsklighetens vägnar. Visst gjordes fantastiska uppfinningar men de kunde också användas på ett omänskligt sätt och inte kommunicerade vi alltid så särskilt väl med varandra trots språket. Ibland hemföll hon åt tanken att all filosofi i grund och botten bara var semantik. Låt så vara, en lek med ord kan ju åtminstone i bästa fall vara lustfylld. Att på något sätt betrakta oss som bättre varelser än andra kunde hon aldrig gå med på. Hur har människorna betett sig mot varandra och naturen genom tiderna? Det är verkligen ingen munter historia och det skulle vara en skymf mot djuren att kalla beteendet för djuriskt. Hon hade kommit fram till att mening med livet skapar man själv tillsammans med andra. Ibland har man god styrfart och tar kommandot, ibland är det omgivningen som ger riktningen. Det kan tidvis verka som om slumpen spelar en stor roll i livets händelseförlopp, men det är hela tiden ett växelspel, ett givande och tagande av möjligheter. Deterministernas ord om alltings förutbestämdhet var förlamande och stämde inte alls överens med hennes egen tro på människans frihet.
Hon hade nu kommit fram till Columbusstatyn på Columbus Circle och kom att tänka på hur historieböckerna alltid talat om hur Columbus upptäckte Amerika. Detta var ett så djupt präntat perspektiv att hon älskade att höra den omvända formuleringen: År 1492 upptäckte indianerna Columbus.
Ibland trodde hon att girigheten var det fundament som detta samhälle vilade på. Ett tidigt exempel på denna girighet var när guvernör Peter Minuit köpte Manhattan av indianer för några glaskulor och lite färgglada souvenirer. Men vad var girighet? Var det kampen för överlevnad som spårat ur och löpt amok, ett sökande efter trygghet bortom all rimlighet, ett maniskt beteende grundat på rädsla och fruktan. Var det ett Babels torn vars jämnande med marken bara var temporärt och där det ur Ground Zero skulle växa nya tvillingar och trillingar i en aldrig sinande ström. Kapitalismen föder sig själv om och om igen i ett hermafroditiskt skum. Stympningen av Uranos fallosar blir en perpetuum mobile. Men gjorde vi allt för egen vinnings skull? När blev vi giriga? När det vi trodde oss behöva fick proportioner som gick utanför en normalitetsmall? Var det inte oftare den girige som drabbades och led? ”Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas” skrev Demokritos, den Demokritos vars skrifter Platon ville bränna. Ur ett fördelnings- och jämlikhetsperspektiv kunde det naturligtvis se illa ut men kanske fanns där också ett mått av driftighet i girigheten som i bästa fall även kunde gynna andra än den girige själv.
Till och med kärleken var i någon mån girig. Man får aldrig nog av den man älskar, och den man älskar, älskar man definitivt av åtminstone delvis egoistiska skäl. Sökandet efter den villkorslösa kärlek ens föräldrar gav en som liten lär en så småningom att man måste ge för att få. Nåja, alla lär sig inte.
Vid Columbusstatyn hade hon tagit av söderut på Broadway och trots ett ganska sävligt tempo var hon nu enda nere vid Times Square där teaterbiljettköerna redan formerat sig. Hon hade gjort några avstickare in på tvärgator men var nu åter på Broadway.
Tankarna gick till Molières bidrag i ämnet och dramatikens renade kraft. Aristoteles idéer om katharsis var fortfarande intressanta. Hon trodde på igenkännandets och speglandets kraft, att med skådespelarnas hjälp åskådliggöra människans olika förklädnader. Pjäser handlade ofta om etik och moral men med en nyansering av vad som var rätt eller fel, gott eller ont som var unik. Utan denna dialektik, detta samtal, skulle allt intellektuellt liv dö och totalitarismen vinna intåg. De som är så säkra på sin sak att de vägrar se verkligheten ur flera synvinklar skulle återigen ta makten. ”Inget tillräckligt starkt motsägelsefritt formellt system kan bevisa sin egen motsägelsefrihet” hade Gödel sagt. Kan han ha menat att det inte finns någon absolut sanning? Så ville hon tolka honom även om matematikerna säkert skulle komma med invändningar. Missuppfattningar och normavvikelser, slumpen och det rent ovetenskapliga var ofta det som förde utvecklingen framåt. Att våga avvika var oerhört viktigt.
På sin väg nedför Broadway mötte hon nu så många människor att rollen som ”kärringen mot strömmen” blev en yttre symbol för hur hon ofta uppfattade sig själv i olika sammanhang.
Det handlade inte alltid om rätt eller fel utan lika ofta bara en önskan att inte alltid gå åt samma håll som alla andra. Särskilt bekvämt hade det inte alltid varit och det uppfattades av många som en mani eller fåfängt egensinne. Hursomhelst var det viktigt för självkänslan. Jasägare och nickedockor fanns det alltför många.
Vid 42nd street lämnade hon följdriktigt Broadway (den breda upptrampade vägen!) och gick in på biblioteket. Hon ställde sig i kö för att använda Internet och en plats blev just ledig alldeles intill. Nyhetssajterna vittnade även denna dag om nya självmordssprängningar i Bagdad eller madinat al-salam (fredens stad) som staden ironiskt nog också kallades. Hur många människor hade fått sätta livet till med uttrycket ”ändamålen helgar medlen” som ett falskt rättfärdigande av avskyvärda handlingar dånande i kulisserna. George W. Bush var lika mycket fanatisk fundamentalist som de terrorister han jagade. Alltför många tror sig sitta inne med sanningen och skyr inga medel för att nå sina mål. Internationella lagar om mänskliga rättigheter tas ingen hänsyn till. Nya lagar skräddarsys snabbt och slarvigt och drabbar oskyldiga. Till och med i detta hus registreras man och bör vara försiktig med vad man lånar. Förmodligen noteras även vilka sidor på Internet jag besöker i värsta Stasi-anda. Att likna vår värld vid Orwells Animal farm är ingen underdrift men återigen en skymf mot övriga ”djur”.
En irriterande känsla av obehag infann sig, inte på grund av tankarna utan något utanför. En krypande förnimmelse av att någon stod lutad över axeln och spionerade besannades när hon sakta vände sig om. Hans blick låg kvar på skärmen några sekunder innan den helt ogenerat mötte hennes. Förstummad över det oblyga intrånget fick hon inte fram ett ljud, hon stirrade bara stint in i de tomma kalla ögonen. Utan något som helst tecken på skam och utan att röra en min backade han och gick med långsamma obekymrade steg därifrån. Storebror såg dig tänkte hon, inte arg men trött på denna överdrivna nyfikenhet. Vad vill man se? Vad är det för behov som man försöker tillfredsställa? Visst är vi sociala varelser som behöver varandra men det här …? TV-serier som Big Brother spelade på denna smygtittarmentalitet och kryddade den med tävlingsmoment. Fanns det någon reningseffekt i att se andra förnedra sig och tycka att man själv var bättre eller hur fungerade det?
Frågorna var många och trodde man sig ha svaret på någon av dem infann sig genast nya. Var detta eviga reflekterande ett mänskligt gissel som djuren var befriade från eller var det också en fördom eller en felaktigt ställd fråga?
Hon loggade ut, tog sin trunk och lämnade biblioteket. Hon gick runt hörnet och in Bryant Park, letade upp sin favoritbänk, tog fram det ätbara hon hade hittat under dagen, jordnötssmör och lite crackers. Hennes trunk som också innehöll en gratistidning och en extra tröja fick tjäna som huvudkudde när hon lade sig ned på bänken.
Det hördes musik från andra änden av parken. En ensam saxofon spelade Sophisticated lady. Det lät ungefär som när Ben Webster spelade, långsamt, moget och melankoliskt. Varje ton talade till henne och nådde djupare än ord förmådde. Hur paradoxalt är det inte att man nog först måste reflektera en hel del innan man kunde framföra musiken på detta magiska vis hann hon tänka innan hon slumrade in med ett leende på läpparna.
Für Elise
Elise hade kommit tidigt till Utopia 3 som en av de tre musikaulorna kallades. Hon ville i lugn och ro spela igenom det stycke hon valt att framföra på den öppna auditionen som började om en stund. Snart stundade de viktigare meriterande konserterna men eftersom hon även då tänkte ta sig an detta stycke fann hon det lämpligt att redan nu börja finslipa de svårare passagerna. Ackompanjatören och professorn skulle inte komma förrän om en timme så det fanns gott om tid att öva.
Hon ställde sig lite till höger snett framför flygeln där hon brukade stå och slog an några toner på måfå bara för att komma igång och vänja sig vid rummet akustik. Den lösa e-strängen lät alltid mäktig, speciellt när man landade där efter löpningarna i det snabbare partiet i mitten på tredje satsen. Det var kontrasterna som gjorde det, relativiteten. Hon testade att attackera strängen lite hårdare vilket var tungt och svårt och det blev lite för mycket biljud men till sist hittade hon ett måttfullt anslag. Om hon upprepade det tillräckligt mycket så skulle det motoriska minnet göra sitt.
Fingrarna började bli varma och spelandet flöt på ganska bra. Hon kände sig nöjd även om de mer ansträngande partierna där hon måste tänja vänsterhandens fingrar ordentligt inte satt så bra som hon önskade.
Men … vad var det? Någon tog i dörrhandtaget och sakta öppnades dörren. In steg två personer, en man och en kvinna, tittade sig omkring, log mot henne och smög sig sedan försiktigt fram och satte sig på åhörarplatserna på vänstra flanken.
Elise försökte verka oberörd och fortsatte spela. Visst var det en öppen audition men den skulle inte börja förrän om en stund och varken professor Visconti eller fröken Gontjeva som skulle ackompanjera henne på flygeln hade kommit än, dessutom brukade det nästan aldrig komma några åhörare vid dessa tillfällen. Endast ibland dök någon anhörig eller några andra elever upp. De enda hon kom att tänka på var det kända musikerparet Balkovskijs som det talades om på skolan ibland. Paret bodde i Lausanne och sågs ofta tillsammans på konserter i staden. Hon hade visserligen inte själv sett dem men det måste vara de, några andra kunde det inte vara.
Hon kom av sig och fick ta om en kadens. Förvisso var det ju bara repetition och även under själva uppspelet kunde man stanna till och diskutera något i framförandet.
Elise var märkbart störd men blev något lättad när professorn och fröken Gontjeva dök upp i dörröppningen. De nickade åt henne och även åt paret Balkovskij. Någon presentation brukade inte ges vid de här tillfällena men man tryckte alltid upp programblad.
Elise svettades och kände sig obekväm med paret Balkovskij. Hur kom det sig att de hade valt just hennes audition. Det var ju förstås flera stycken eller delar av verk som skulle framföras av ytterligare två elever så det behövde ju inte vara just henne de var intresserade av.
Fröken Gontjeva såg samlad ut hade fått ordning på noterna. Hon sökte Elises blick och väntade på klartecken. Elise nickade lätt och fröken Gontjeva som var säkerheten själv lät inledningsackorden ljuda.
Äntligen kunde hon påbörja sitt musikaliska framförande. Kontrabasen gjorde förvånansvärt lite motstånd och det gick betydligt bättre än hon hade förväntat sig. I vanliga fall tyckte om att spela arrangemang av verk ursprungligen skrivna för andra instrument eftersom hon tyckte att de ofta blev mera oförutsägbara och annorlunda när transkriberats för kontrabas men denna gång hade hon valt ett klassiskt verk av Vilmos Montag, Sonat i e-moll för kontrabas och piano. Ett ganska svårt stycke men hon visste att hon hade förmågan att klara av det åtminstone rent tekniskt.
Nu hade hon kommit igång ordentligt och den värsta nervositeten hade lagt sig, hon kände sig snarare triggad av situationen och skulle minsann visa dem. Att spela inför publik var inte nytt för henne men att den utöver professor Vincenti skulle bestå av det kända musikerparet Balkovskij var ju lite speciellt.
Hon var nu redan inne i den avslutande delen av tredje och sista satsen och kunde till sin stora tillfredställelse konstatera att så här bra hade hon aldrig spelat detta stycke. Det gick liksom av sig självt. Fingrarna levde sitt eget liv utan att hon behövde tänka, Vibratona satt fint, inga halvfalska toner frambringades, tempoväxlingarna och samspelet med pianot fungerade alldeles utmärkt. Visst var det ansträngande men hon var ett med sitt instrument, som om hon var ett redskap åt en högre makt, ett musikaliskt väsen som såg till att allt blev enligt konstens alla regler.
När de sista tonerna ljöd möttes Elises och fröken Gontjavas blickar och ett i det närmaste identiskt leende spred sig på deras läppar. Professorn och Balkovskijs applåderade och professor Visconti lät till och med undslippa ett ”bravo”.
Elise bugade och gick och satte sig i väntan på att nästa elev skulle framträda. Hon var liksom i dvala och uppfattade nästan ingenting av vad som spelades av de andra eleverna.
När allt var över och hon vände sig om hade paret Balkovskij lämnat lokalen och hon gick fram till professorn.
”Vem hade bjudit in Balkovskijs?” frågade hon honom.
”Balkovskijs? Det där var inte Balkovskijs. Jag har ingen aning om vilka det var, har aldrig sett dem förut” svarade professorn och vände sig till de andra eleverna som nu hade samlats kring honom för att få de sedvanliga kommentarerna om vad som var bra och vad som var mindre bra.
Copyright @ All Rights Reserved
